Nu, såhär i efterhand, tänker jag på vad du sa och hur du var.
Eller kanske snarare vad du inte sa och inte gjorde...
Du var väldigt mycket frånvarande som jag minns det, var du inte det?
Där, men inte med oss. Som om du inte hörde hemma.

Tankarna krockar.
Du var ju hemma där. Du hade till och med skapat det själv.
Hur det var.
Hur kom det sig att du inte valde att vara med sen?

Jag lekte ofta med Barbiedockor när jag var liten tjej.
Byggde upp interiörer av böcker och saker som skulle föreställa nått annat,
garderober med skor på rader och bäddad Barbiesäng, för en sån hade jag. En riktig.
Sen, när allt var klart, då var leken redan slut. Då ville jag göra något annat.
Jag byggde upp världar men deltog inte i livet i dem. Inte jag heller.

Du levde ditt liv i periferin och lät mig utforska mitt på egen hand.
Skapade dina världar.
Så blev också mina världar min verklighet, min fantasi, min trygghet.
Och jag blev inte alls den du ville. Jag blev som du.