Vid vattnet står sju träd. De står på två rader och skapar emellan sig ett rum, en gång, nästan som i en kyrka. Ståtliga och stolta sträcker de sig upp, högt, högt och breder ut sina kronor och låter grönskan sträcka sig långt ner mot marken så att det hela bildar ett heligt rum. Saven i träden rör sig och strömmar, strävar uppåt, uppåt genom kapillärer och ådror, förgrenas, förgrenas tills den når trädkronans topp. I bladen strömmar energin in och igenom, andas och ger liv åt tusentals andra varelser i dess symbios. Och i trädet strömmar saven, som vackra själar, gudar och gudinnor bakom barkens förklädnad.
Jag frågade träden hur det kommer sig, att något så vackert, något så starkt och livskraftigt döljs bak en sådan grov och skrovlig fasad. Varför är inte skönheten lika påtaglig på utsidan som den är på insidan? Och träden svarade att nog tycker Du väl att vi är vackra? Nog ser du på oss i förundran och njuter av vår grönskas svalkande skugga?
Jo, nog är det så, medgav jag. Men hur kommer det sig att ni ser ut som ni gör?
Vi ser ut så som vi levt genom tiden. Barken är årtiondens kvarvarande hud, torkad och nött av väder och vind. Men vi tänker inte på det, ty vår uppgift här på jorden är att vara träd. Att växa och grönska, ge skugga och liv till allt annat liv. Det är vår uppgift och i oss finns ingen längtan efter något annat eller frågor om varför det är så.
Men, ville jag veta, kan ni säga mig varför jag ser ut som jag gör då, när jag känner att jag är någonting annat? Vilken är min uppgift? Säg mig för jag har ännu inte förstått mitt syfte.
Människornas uppgift är att skapa kärlek. Hela mänskligheten skapades för att skapa mer kärlek. Ni är Guds avbild och Gud är skapande kärlek.
Som en generator? En kärleksgenerator, tänkte jag. För att generera energi och således upprätthålla och utveckla allt liv på planeten!

När alla minns, när vi lever vår uppgift... vilken underbar värld vi kommer leva i!