InShallah. Jag kommer fram.

På vägen till det heliga berget, där jag skall avlägga mitt löfte, stannar jag invid stranden och tar av mina sadaler. Vattnet svalkar skönt och kitlar kallt mot anklarna. En lisa för trötta fötter.
Min Zahir är den oas där mitt hjärta finner ro men för att komma dit måste jag vandra genom livet. Bergen och dalarna, vinden och solen - alla är de prövningar som jag måste möta och sådana är reglerna; skatten finns där regnbågen slutar även de dagar solen skiner.

Du gör mig visst sällskap en bit? Jag ser att du söker du med. Reflektionen talar sanning.

"Jag undrar om jag får välja stigar själv eller om Gud förändrar landskapet vartefter jag beträder marken?" säger du och kisar mot solen. Jag tiger till svar.
Dessa frågor mänskligheten burit på genom excistensen... frågorna utan svar är de enda som aldrig dör, som en slags ordbunden paradox.

"Jag vet inte hur vägen kommer se ut men jag vet att jag är på väg till det heliga berget för jag har gjort ett val. Guds vägar må vara outgrundliga och jag må välja eller inte välja, men berget väntar där det är och jag är inte trött. Vattnet porlar friskt och livgivande längs med vägen och glädjen finns i de små tingen. En vandrerska utan brådska för jag vet att där framme finns ett heligt berg, varje dags vandring är mitt löfte och min Zahir är en oas av frid."

"Kommer du komma fram innan det blir mörkt?" undrar du.
"InShallah. Jag kommer fram."

jag såg er

Jag såg er.
Äkligt! vidrigt var det

Jag såg er och hallen var tyst som i graven
ensam i mörkret smög jag

Jag såg er.
Konstigt, smutsigt var det

Jag minns att jag somnade först långt långt senare
och drömde säkert med

Tänk vilka spår, vilka mönster det skapat
en syn så kort så kort

Samlag i natten sen barnen somnat
trodde ni
men jag såg er, jag såg er

Jag såg ett barn idag

Jag såg ett barn idag. En flicka som inte ville leka med andra barn, men vara ensam i sitt rum och i sin egen värld. Var hon lycklig? Det vet jag inte. Men i hennes ögon fanns en sorg som inte fötts ur intet. En frustration över någonting hon inte kunde förstå sig på. En vilja att vara ensam till följd av en brist på förståelse, en rädsla för det okända till följd av en alldeles för trygg värld.

Lekte hon där för att hon verkligen ville eller för att hon inte orkade med smärtan i att inte få vara med de andra barnen? Av rädsla för att bli utestängd innesluten?

Jag såg det barnet idag och det barnet var Jag.

Så många år av inkapslad smärta. År av frustration utan förklaring. Så många år som jag förträngt, känslor jag valt att inte minnas inte känna inte låta vara en del av mig. Hur har jag kunnat leva med detta inom mig utan att förstå? Hur mycket mer finns det att se...?

Mina tårar idag förlöste en smärta från då. Som ett barn grät jag. Bitterhet och skuld och övergivenhet långt in i hjärtat... Som om Jag gråtit då, just där i min barnslighet grät jag idag och insåg att tiden inte har någon makt över våra liv egentligen. Allting går att läka också i efterhand för Jag är den jag är just nu plus alla dagar jag levt. Alla minnen och alla upplevelser är i mig och de är inte bundna av tiden.

Jag fick se en skymt idag... av det barn jag varit... som vill läka och leka genom mig Nu...

Gud, ge mig styrka att orka se min sorg med glädje.

Lev och du får veta

Jag funderar ofta över varför jag är som jag är, och om det till slut skall uppenbara sig ett svar på den frågan. Liksom ett; "Aha, nu förstår jag hur det kommer sig!" för det vore så skönt.

Det finns många som klurar på samma sak och många som försöker skapa titlar och tillhörighetsmöjligheter för sådana som mig. Betalar man ett antal hundra kronor kan man få höra någon annan tala om vad han/hon kommit fram till efter sina timmar på kammaren. Och visst kan det vara lockande, att få ett svar. Köpa konceptet och i alla fall ha det att hålla fast vid när de egna tankarna skakar om medvetandets trädgård. Att tro på någonting.
För det är lättare att tro på det någon annan redan tror på. To Re-member, höra till, höra ihop... Samhörigheten klingar som ett vindspel och jag älskar det. Vill höra mer. Höra till. Och ändå....

Jag hör inte till. Inte någonstanns. Jag är bara en droppe i havet. Lika mycket del av allt och lika lite del av någon speciell sorts vatten. Vi är alla sådana. Men vad är det då som gör att olika situationer och upplevelser skapar olika mycket resonans i kärlekslådan? För jag tänker mig oss människor som gitarrer, där strängarna är våra kalibreringsinstrument för att kunna avgöra vad som får oss i harmoni. För visst är det så, att det är just i harmoni vi så gärna vill vara. I alla fall jag. Dova och ljusa toner klingar tillfälligt i en harmonisk melodi. Det kan till och med bli disonans utan att det stör! Så länge harmonin är där, i grunden.

Vad får mig i harmoni? Kanske är det den enda frågan värd att ställa mig själv. Bara genom upplevelser kan jag förstå och livet är upplevelsernas källa. Så, kanske är det svarens svar; lev och du får veta. Tillbaks på ruta ett med andra ord. Tack då.

Maktub

Som om det är skrivet, sker det som ska ske. Jag ser bara de stjärnor jag ser men där finns så oändligt många fler. Det som väntar efter gryningen är en rymd vars excistens jag bara anat. Det som sker sker. Maktub.

Nej, min vän, Jag är inte naiv men har accepterat min plats på jorden. Jag får aldrig glömma att ödmjukt vända mina händer mot solen, att be om Nåd och tacksamt öppna mitt hjärta... Vägen är inte min att staka ut, lyckan blir mig given. De stjärnor jag ser är de jag ser men Gud ser fler...

I stunderna mellan ögonblicken jag alltid kommer att minnas går det mänskliga påhittet tiden. Ögonblicken är guldkornen i sanden, vaskar gör jag ständigt och jämt. Alkemisten förvandlar istället sandet till guld men jag undrar om det inte är just sanden som gör att guldet glänser.

Alkemist är jag inte, sanden är vacker i sig självt. Stjärnorna blinkar mot en nattsvart himmel och jag har ett liv att vårda.

Maktub.