Lev och du får veta

Jag funderar ofta över varför jag är som jag är, och om det till slut skall uppenbara sig ett svar på den frågan. Liksom ett; "Aha, nu förstår jag hur det kommer sig!" för det vore så skönt.

Det finns många som klurar på samma sak och många som försöker skapa titlar och tillhörighetsmöjligheter för sådana som mig. Betalar man ett antal hundra kronor kan man få höra någon annan tala om vad han/hon kommit fram till efter sina timmar på kammaren. Och visst kan det vara lockande, att få ett svar. Köpa konceptet och i alla fall ha det att hålla fast vid när de egna tankarna skakar om medvetandets trädgård. Att tro på någonting.
För det är lättare att tro på det någon annan redan tror på. To Re-member, höra till, höra ihop... Samhörigheten klingar som ett vindspel och jag älskar det. Vill höra mer. Höra till. Och ändå....

Jag hör inte till. Inte någonstanns. Jag är bara en droppe i havet. Lika mycket del av allt och lika lite del av någon speciell sorts vatten. Vi är alla sådana. Men vad är det då som gör att olika situationer och upplevelser skapar olika mycket resonans i kärlekslådan? För jag tänker mig oss människor som gitarrer, där strängarna är våra kalibreringsinstrument för att kunna avgöra vad som får oss i harmoni. För visst är det så, att det är just i harmoni vi så gärna vill vara. I alla fall jag. Dova och ljusa toner klingar tillfälligt i en harmonisk melodi. Det kan till och med bli disonans utan att det stör! Så länge harmonin är där, i grunden.

Vad får mig i harmoni? Kanske är det den enda frågan värd att ställa mig själv. Bara genom upplevelser kan jag förstå och livet är upplevelsernas källa. Så, kanske är det svarens svar; lev och du får veta. Tillbaks på ruta ett med andra ord. Tack då.