Jag såg ett barn idag. En flicka som inte ville leka med andra barn, men vara ensam i sitt rum och i sin egen värld. Var hon lycklig? Det vet jag inte. Men i hennes ögon fanns en sorg som inte fötts ur intet. En frustration över någonting hon inte kunde förstå sig på. En vilja att vara ensam till följd av en brist på förståelse, en rädsla för det okända till följd av en alldeles för trygg värld.
Lekte hon där för att hon verkligen ville eller för att hon inte orkade med smärtan i att inte få vara med de andra barnen? Av rädsla för att bli utestängd innesluten?
Jag såg det barnet idag och det barnet var Jag.
Så många år av inkapslad smärta. År av frustration utan förklaring. Så många år som jag förträngt, känslor jag valt att inte minnas inte känna inte låta vara en del av mig. Hur har jag kunnat leva med detta inom mig utan att förstå? Hur mycket mer finns det att se...?
Mina tårar idag förlöste en smärta från då. Som ett barn grät jag. Bitterhet och skuld och övergivenhet långt in i hjärtat... Som om Jag gråtit då, just där i min barnslighet grät jag idag och insåg att tiden inte har någon makt över våra liv egentligen. Allting går att läka också i efterhand för Jag är den jag är just nu plus alla dagar jag levt. Alla minnen och alla upplevelser är i mig och de är inte bundna av tiden.
Jag fick se en skymt idag... av det barn jag varit... som vill läka och leka genom mig Nu...
Gud, ge mig styrka att orka se min sorg med glädje.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar