På vägen till det heliga berget, där jag skall avlägga mitt löfte, stannar jag invid stranden och tar av mina sadaler. Vattnet svalkar skönt och kitlar kallt mot anklarna. En lisa för trötta fötter.
Min Zahir är den oas där mitt hjärta finner ro men för att komma dit måste jag vandra genom livet. Bergen och dalarna, vinden och solen - alla är de prövningar som jag måste möta och sådana är reglerna; skatten finns där regnbågen slutar även de dagar solen skiner.
Du gör mig visst sällskap en bit? Jag ser att du söker du med. Reflektionen talar sanning.
"Jag undrar om jag får välja stigar själv eller om Gud förändrar landskapet vartefter jag beträder marken?" säger du och kisar mot solen. Jag tiger till svar.
Dessa frågor mänskligheten burit på genom excistensen... frågorna utan svar är de enda som aldrig dör, som en slags ordbunden paradox.
"Jag vet inte hur vägen kommer se ut men jag vet att jag är på väg till det heliga berget för jag har gjort ett val. Guds vägar må vara outgrundliga och jag må välja eller inte välja, men berget väntar där det är och jag är inte trött. Vattnet porlar friskt och livgivande längs med vägen och glädjen finns i de små tingen. En vandrerska utan brådska för jag vet att där framme finns ett heligt berg, varje dags vandring är mitt löfte och min Zahir är en oas av frid."
"Kommer du komma fram innan det blir mörkt?" undrar du.
"InShallah. Jag kommer fram."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar