Som om det är skrivet, sker det som ska ske. Jag ser bara de stjärnor jag ser men där finns så oändligt många fler. Det som väntar efter gryningen är en rymd vars excistens jag bara anat. Det som sker sker. Maktub.
Nej, min vän, Jag är inte naiv men har accepterat min plats på jorden. Jag får aldrig glömma att ödmjukt vända mina händer mot solen, att be om Nåd och tacksamt öppna mitt hjärta... Vägen är inte min att staka ut, lyckan blir mig given. De stjärnor jag ser är de jag ser men Gud ser fler...
I stunderna mellan ögonblicken jag alltid kommer att minnas går det mänskliga påhittet tiden. Ögonblicken är guldkornen i sanden, vaskar gör jag ständigt och jämt. Alkemisten förvandlar istället sandet till guld men jag undrar om det inte är just sanden som gör att guldet glänser.
Alkemist är jag inte, sanden är vacker i sig självt. Stjärnorna blinkar mot en nattsvart himmel och jag har ett liv att vårda.
Maktub.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar